Associationer

Min mormor fnös alltid åt liljor. "Begravningsblomma!" röt hon ifrån närhelst hon ens hörde talas om blomman. Hennes associationer var så starka, hon såg liljor som ett varsel eller en illustration över döden. När vi talade om hennes egen begravning när den började närma sig då cancern tog hennes liv tydligt dag för dag, så var det första hon sa "INGA lijor!!". Det där har liksom fastnat hos mig, men jag associerar det med mormors dödssyn som var kantat av ålderdom med allt vad det innebär. 
 
Jag fick liljor nyligen, och tackade glatt för dem samtidigt som min hjärna gick på högvarv gällande mormor och hennes avsky. Nu har de dessutom slagit ut, men det första som slog mig var dess doft. Varför ha doftljus eller annat hemma när en kan ha liljor, de bokstavligt talat lyfter ju upp ens hem. Doftar det gott känns det genast lite piggare och lite fräschare hemma. 
 
Jag har helt enkelt valt att se på blommorna som en lite homage till mormor och livet. Att blomman var en gåva från en vän gör att det istället känns som en livskraftig växt. Sprunget ur vänskap kommer denna lilla vackra levande ting som jag har fått äran att rå om. Det behöver egentligen inte vara större eller mindre än så.